.

Likheter

"Det var så mulet ute att ekarna i parken såg ut som en enda grå fläck. Det var kallt, på det genomträngande sättet, när man först inte fryser men börjar huttra efter ett tag och kan inte lugna ner kroppen förrän en lång stund senare. Jag gick ändå ut.
Var jag ensam? Ensamhet inträder då man saknar någon. Jag saknade ingen. Jag kände ingen. Naturligtvis kände jag inte ingen; alla känner någon, om så bara städerskan eller brevbäraren. Jag brukade bara inte umgås med andra. Jag kunde inte föreställa mig någon som jag skulle tycka om att umgås med. Jag hade försökt. Jag hade druckit eftermiddagskaffe på lördagar med människor som pratade om sina familjer och sina medarbetare och sina grannar. Jag hade åkt till Florens med en grupp kulturintresserade akademiker och ställt mig i en halvcirkel runt Michelangelos skulpturer. Det hade inte med de andra att göra. Det var jag. Jag blev uttråkad alltför snabbt.
Inte heller promenader i parken tillhörde mina favoritsysselsättningar, därför blev jag förvånad över att finna mig själv vid den torrlagda fontänen i parken en trist novembereftermiddag, tittande på de ruttnande bladen på bassängens botten. Jag såg en man passera förbi på andra sidan fontänen, lätt framåtböjd, så som jag brukar gå, med ansiktet dolt bakom den uppfällda rockkragen. Han gick mot norr, där stationen ligger. Jag tänkte att jag också skulle kunna ta mig dit, för att köpa utländska tidningar.
För en utomstående måste det ha sett ut som om jag förföljde mannen. Så måste också han ha uppfattat det. I slutet av parken vände han sig plötsligt om, handen halvt höjd, som om han hotade att slå till mig. Jag stannade förskräckt, eftersom jag vid det laget helt hade slutat tänka på honom. Vi tittade på varandra ett bra tag. Sedan skrattade vi högt.
Mannen var inte bara lik mig. Han såg precis ut som jag.

Det var inte så lätt som jag kunnat tro att känna igen sig själv. Men det är logiskt eftersom man nästan aldrig ser sig själv utom framför spegeln, när man letar efter orenheter i huden eller efter grå hårstrån. Jag koncentrerar mig enbart på detaljer. Jag känner en inre motvilja mot att medge att jag verkligen ser ut som jag gör. Samma sak händer när jag hör min röst inspelad på band. Jag känner inte igen mig. Därför var det dubblet så märkligt att för det första överhuvudtaget träffa mannen, och för det andra att med en gång förstå att han såg ut som jag. Man kan ju inte tro att någon ser ut som en själv. Jag hade sett dubbelgångare förr och de var alltid olika. De hade alltid lite längre haka eller en annorlunda ögonvinkling, eller något tafatt eller tillgjort över sig. Men inte denne man. Han såg bara ut som jag.

Självklart gick vi vidare tillsammans. Han hette Ernst. Det visade sig snabbt att han var ett år och några månader äldre än jag. Han var lite tyngre och pratade med dialekt söderifrån. Naturligtvis sökte vi efter fler likheter. Vi hade ingenting gemensamt.

Man kan träffa vem som helst och alltid hitta någonting man har gemensamt. Det är mänskligt att söka efter likheter. Därför var det oförklarligt att vi, ju längre vi talade med varandra, verkligen inte hittade något som helst samband mellan oss, utom det faktum att vi var på samma ställe, pratade om samma sak och hade helt identiska ansikten. Det var inte så att jag inbillade mig det, eller att jag förtvivlat letade efter någon som liknade mig. Det var en slump. En slump som innebar en otrolig, nästan overklig och bara i fiktionen förekommande möjlighet, nämligen den till ett byte."

Och så vidare.
Det här är en del ur en av mina favoritböcker. Läs den!