.

Likheter

"Det var så mulet ute att ekarna i parken såg ut som en enda grå fläck. Det var kallt, på det genomträngande sättet, när man först inte fryser men börjar huttra efter ett tag och kan inte lugna ner kroppen förrän en lång stund senare. Jag gick ändå ut.
Var jag ensam? Ensamhet inträder då man saknar någon. Jag saknade ingen. Jag kände ingen. Naturligtvis kände jag inte ingen; alla känner någon, om så bara städerskan eller brevbäraren. Jag brukade bara inte umgås med andra. Jag kunde inte föreställa mig någon som jag skulle tycka om att umgås med. Jag hade försökt. Jag hade druckit eftermiddagskaffe på lördagar med människor som pratade om sina familjer och sina medarbetare och sina grannar. Jag hade åkt till Florens med en grupp kulturintresserade akademiker och ställt mig i en halvcirkel runt Michelangelos skulpturer. Det hade inte med de andra att göra. Det var jag. Jag blev uttråkad alltför snabbt.
Inte heller promenader i parken tillhörde mina favoritsysselsättningar, därför blev jag förvånad över att finna mig själv vid den torrlagda fontänen i parken en trist novembereftermiddag, tittande på de ruttnande bladen på bassängens botten. Jag såg en man passera förbi på andra sidan fontänen, lätt framåtböjd, så som jag brukar gå, med ansiktet dolt bakom den uppfällda rockkragen. Han gick mot norr, där stationen ligger. Jag tänkte att jag också skulle kunna ta mig dit, för att köpa utländska tidningar.
För en utomstående måste det ha sett ut som om jag förföljde mannen. Så måste också han ha uppfattat det. I slutet av parken vände han sig plötsligt om, handen halvt höjd, som om han hotade att slå till mig. Jag stannade förskräckt, eftersom jag vid det laget helt hade slutat tänka på honom. Vi tittade på varandra ett bra tag. Sedan skrattade vi högt.
Mannen var inte bara lik mig. Han såg precis ut som jag.

Det var inte så lätt som jag kunnat tro att känna igen sig själv. Men det är logiskt eftersom man nästan aldrig ser sig själv utom framför spegeln, när man letar efter orenheter i huden eller efter grå hårstrån. Jag koncentrerar mig enbart på detaljer. Jag känner en inre motvilja mot att medge att jag verkligen ser ut som jag gör. Samma sak händer när jag hör min röst inspelad på band. Jag känner inte igen mig. Därför var det dubblet så märkligt att för det första överhuvudtaget träffa mannen, och för det andra att med en gång förstå att han såg ut som jag. Man kan ju inte tro att någon ser ut som en själv. Jag hade sett dubbelgångare förr och de var alltid olika. De hade alltid lite längre haka eller en annorlunda ögonvinkling, eller något tafatt eller tillgjort över sig. Men inte denne man. Han såg bara ut som jag.

Självklart gick vi vidare tillsammans. Han hette Ernst. Det visade sig snabbt att han var ett år och några månader äldre än jag. Han var lite tyngre och pratade med dialekt söderifrån. Naturligtvis sökte vi efter fler likheter. Vi hade ingenting gemensamt.

Man kan träffa vem som helst och alltid hitta någonting man har gemensamt. Det är mänskligt att söka efter likheter. Därför var det oförklarligt att vi, ju längre vi talade med varandra, verkligen inte hittade något som helst samband mellan oss, utom det faktum att vi var på samma ställe, pratade om samma sak och hade helt identiska ansikten. Det var inte så att jag inbillade mig det, eller att jag förtvivlat letade efter någon som liknade mig. Det var en slump. En slump som innebar en otrolig, nästan overklig och bara i fiktionen förekommande möjlighet, nämligen den till ett byte."

Och så vidare.
Det här är en del ur en av mina favoritböcker. Läs den!

Gissa om jag är avundsjuk på min kära syster som imorgon åker till Helsingfors och pappa medan jag sitter kvar i Nybro!

Jag läser på musikprovet som jag har imorgon. Den här gången känns det som att jag har bättre grej på det än då vi skulle haft det på riktigt (ja alltså, jag gick hem då). Det är fortfarande nästan bara en massa namn och årtal för mig och jag är fortfarande inte så intresserad men det känns i alla fall bättre iom att jag redan började läsa lite i söndags, vilket är mycket ovanligt för min del.

Idag hade vi friluftsdag och mina klasskamrater (eller kamrater?!) TAPPADE MIG I MARKEN när dom skulle lyfta mig genom ett hål. Tack för det.

ÅÅH! Nu är jag verkligen less! Min dator hängde sig just och slängde bort all naturkunskapfakta jag slitit med. Fanfan!

___________________________________________________________________________________

Hah! Ingen skada skedd, jag hittade naturkunskapsfilen! Min dator är nog inte så dum trots allt!

Jag undrar om jag ska måsta cykla ner till Willys och inhandla lite material till mitt uttråkade läge: godiiis

Idag har jag köpt mattor till balkongen, nu är den mysig!

Jag sov just två timmar, bara sådär! Skumt. Och nu blev det ingen träning idag heller, i och för sig så har min mage inte riktigt återhämtat sig så det var ändå ingen idé med det.

Nu ser jag på Rasmus på luffen och pratar med Basse. Han är guld!

Jag har magkatarr, så jag åkte hem från skolan med 08.50-bussen (vi började 07.30). Till på köpet höll jag på att missa bussen, fick springa som en tok hälften av vägen från skolan. Idag fick ingen bra start alls!

Idag är Carolines sista dag på folkis, de har väl avslutningen som allra bäst just nu. Tänk vad fort ett år går ändå! Idag ska jag köpa biljetter åt henne så att hon kan komma hit och hälsa på den 29onde.

Hej!

♥
Hur kan man vara så otroligt jävla kär i samma person i så många år? Jag är lycklig! På vår 5-årsdag ska vi tatuera oss, jag skulle kunna ha en mammut!

 nu har jag (precis som alla andra) fixat en klocka till mig blogg. den är fin. och så har jag äntligen fått bort den fula 'sök i bloggen'-funktionen.

jag är tillbaka i Nybro. igen. tråkigt. bra är dock att det där var det sista lovet före sommarlovet, nu är det bara fem veckor kvar av den här helvetiska ensamheten! och Caroline kommer kanske hit efter att hon har slutat (16.5) och sen kommer Basse och hämtar hem mig. jag längtar.

imorgon har jag nationellt prov i matte A. det går nog fint.